Hur i HELSKOTTA det nu ska gå till.

Jag strävar på, kan man väl säga. Men jag är helt ärligt vansinnigt frustrerad över att jag fortfarande mår så "sjuk" efter covid-veckan.

Andningen är så otroligt ansträngd. Tröttheten lamslår mig. Om vartannat känns det som om jag har feber. Halsont kommer och går och hjärtklappningen gör att jag plötsligt känner mig 30 år äldre.

Det börjar bli väldigt, väldigt svårt att hålla motivationen uppe när ingenting i träningsväg "ger något".

På jobbet tar jag trappan upp på avdelningen på morgnarna. Tre våningar - och jag är helt slut när jag kommit upp.

Och nu ska jag alltså stå på startlinjen till mitt livs andra 6milslopp om hundra dagar...

Det skulle vara nu självförtroendet skulle börja växa i takt med allt längre veckodistanser.

Långpassen borde vara det bästa med varje fridag. Men istället kämpar jag med att ens komma upp till 10km.

Vet inte vem jag försöker lura som inte bara säljer startplatsen..

Men jag är för envis.

Jag måste få veta om det går att komma upp från det här mörka, deppiga hålet och göra det där loppet trots allt - på 100 dagar från nu.