Öh okej.
Så helvetesåret är över. Skönt.
Dessvärre tycks skiten förfölja oss in i 2021.
Men endå – klapp på småaxlarna till oss ALLA som inte lagt oss ner och vevat med vit flagg på hela året!!

 

Så vad har Sundbergskan sysslatmed då?

 

Ja, inte särskilt mycket eftersom C-19.
Mitt livs "löparår" med alla 2020-medaljer blev cancellat skulle man kunna säga. Sikket fiasko.

Året började precis som jag lovat mej själv med en hel del löpning. Varje ledig stund i skogen. Springandes eller med hunden. 

 

Årets höjdpunkt kom redan i mars – Gran canaria marathon!! Oooj vilken resa! 

Jag fick dock lära mig om mig själv att jag är höjdrädd som fan.. Det var en helt värdelös insikt att nås utav, uppe på ett berg på GC... Förutom det missödet var det en grym resa. Vi bodde på ett litet oansenligt lägenhetshotell nästan själva, så när som på en svensk familj som också var på plats för marathon.

När vi var där nåddes vi av nyheten att någon eller några turister på ett hotell på Teneriffa isolerats efter att ha smittats med "det nya viruset". . Det virus som sen har kommit att lamslå hela jävla världen...

 

 

I april gjorde vi oss en liten tur längs Sörmlandsleden. Tältade, frös och drack rödtjut.

 

 

Vi firade Sigges 9:e födelsedag!

I juni löpte Sigurt och jag vårt första lopp tillsammans! Ett virtuellt lopp för hund och dess männscha. Det var kul. Sigge tog det chill. Jogga lite, stannade och bajsa, tog ett dopp i Mälaren. Ingen press liksom. Vi fick både diplom och medalj <3

 

 

 

Morsfarsan skaffa katt. Tess. Jettejettefin <3

Hon älskade INTE Sigge från start. Men nuså. Kelar hon med honom mest hela tiden. Mot hans vilja..

Så kom BilSemester. Ockelbo – Åre – Östersund – Lundbjörken – Stockholm.

 

 

Så en torsdag, under semesterns sista vecka var vi ute och sprang, J och jag, när allt ställs på sin spets. Vi förstod det inte då – men två dagar senare, på lördagen, kommer ambulansen och tar med sig J. Han har fått en hjärtinfarkt. Tiden stod still. Efter ambulansen åkt satt jag bara i soffan och stirrade rakt framför mej. Pga C-19 fick jag inte följa till sjukhuset.

Dagarna som följde var helt fruktansvärda. Han mådde bra – trots omständigheterna. Smög iväg små sms när han kunde osv. Måndagen därpå skulle jag börja jobba igen – på en ny avdelning på jobbet. Alla chefer var fantastiska. Jag fick ett otroligt stöd och även av mina "nya" avdelningskollegor. Det kändes mitt i allt väldigt bra att ha annat att fokusera på dagtid när allt var så kaosigt inombords. Efter 10 evighetslånga dagar och otaliga undersökningar och nån ballongsprängning senare fick J äntligen komma hem!
Sen har jag behandlat honom som om han vore gjord av kristallglas. Måste skärpa mej tror jag men vad fan. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv.

 

 

Så kom november – Sigge hamnar hos veterinären med någon "en på miljonen-vridning av tunntarmen". Han lurade döden med en hårsmån och jag är veterinärerna på Södra djursjukhuset evigt tacksam. Eftervården har fårr fint. Han är stark och envis. Men ännu så länge gäller vila till mitten på januari..

Längtar något så vansinnigt efter att få sätta kängorna i skogen med honom igen.

 

December – mamma och pappa får en varsin släng C-19. Pappa är rejält sjuk. Han måste bli bra snarast för nu får det fan va NOG med det här skitåret...

 

 

Nyårsafton igår. Första gången Sigge tvingas genomlida ett nyår i Stockholm. Här brann av raketer från sen eftermiddag igår...