Smärta, svett & vätskefyllda blåsor
Jag har sprungit ett lopp.
Det pågick under 6 timmar i ömsom sol ömsom moln runt en idrottsplats i Oxelösund.
Upplägget är alltså som så att man springer en bana, i detta fall 1233m runt Ramdalens IP. & ja, sen springer man där. Runt & runt. Varv efter varv. I 6 timmar.
Vi anlände inte så långt före start så vi hann i princip bara hämta ut nummerlappar, chip & gå till starten.
Jag fick springa runt med nummer 13.
Givetvis.
Jag kunde förstås inte jogga hela tiden utan varvade med gång. Allt mer frekvent mot slutet. Sista två timmarna var TUNGT arbete. Hade svårt att motivera för mej själv varför jag anmälde mej till detta. Men samtidigt inte för en hundradels sekund var det aktuellt att ens överväga att stanna upp. Ska man delta 6timmar får man så lov att åtminstone vara i rörelse.
Alla deltagare kändes så sjukt rutinerade.
& SÅG förstås väldigt rutinerade ut med sina reklamtröjor & kompressionstights i dyra märken.
Jag kände mej tarvlig.
Någon taktik eller särskilt upplägg hade jag verkligen inte heller. Vi hade Pucko, chips, en påse Ahlgrens & en låda delicatobollar till vårt förfogande utöver det bord som arrangörerna dukat upp med vatten, kaffe, godis, energidryck & så vidare.
Jag väntade & väntade på att bli godissugen men det enda jag fick i mej var några bananbitar, bilar, vatten & lite kaffe.
När det gällde joggandet tyckte jag det var helt omöjligt att ens ha ett hum om någon plan? Hur tusan ska man veta vid 2 timmar hur man lägger upp joggandet bäst för nästkommande 4?! iiiingen aning.
En del gick in i sig själva med lurar i öronen & kanske någon schysst musik, pod eller ljudbok i örat. Jag hade också laddat upp med både musik & olyssnade podavsnitt men jag insåg innan jag ens försökte att jag inte ville ha nån hurtig podcast, skrålig rockmusik eller vemodig vispop i öronen.
Det räckte gott med de enstaviga "bra-kämpat"-fraserna vi främlingar utbytte med varandra mot slutet av spektaklet.
38 varv & 47,99 km senare sköt dom äntligen iväg stoppsignal & SOM jag stannade. Min heta önskan var att springa sista varvet & förhoppningsvis hinna enda till tidtagningen men ungefär 300m innan gav foten upp. Det bara SMALL i den.
Det gjorde så ont att jag trodde den gått i två delar. Jo, nästan!
Sen var det bara att vänta på att dom skulle komma med mäthjulet & mäta hur långt man kommit på sista varvet.
Därefter fick man linka in mot mål.
Vi packade ihop, åt en chokladboll, hämta medalj, tog en raggardusch & firade prestationen med en hållplatsöl i väntan på bussen in till Nyköping.
I Nyköping spisade jag en gudagåva till pastatallrik med kantarellsås innan vi haltade till tåget..
På tåget firade vi oss själva med triss & bubbel. 30:- utdelning. Tarvligt.
Jag var endå i RÖRELSE i 6 timmar.
Jag lunkade, joggade & sprang. Envist.
Erfarenhet.
Jag tog mej längre på småfötterna än jag gjort någonsin tidigare. I livet.
Stolt & nöjd.
Som Kristina Paltén skrivit till mej i en bok en gång:
"en fot framför den andra kan föra långt".
