1år
Idag är det 1 år sen Sigge nästan dog från mig.
När han opererades för "vad-det-nu-var" för tarmarna.
Vi satt där hos veterinären och jag var helt säker på att han på labbars vis bara ätit nåt dumt och snart skulle få komma hem igen.
Jag hade bett om inskrivning och ultraljud och att vätska upp honom med dropp mest för att han är till åren och jag ville inte plåga honom hemma med skonkost som han tycktes ha svårt att få behålla.
Tänk att det var så mycket värre.
Det finns inte ord som kan beskriva tacksamheten gentemot veterinärerna som var involverade i honom. Ingen förstod först vad som var fel. När man sen ultraljudade och såg vad som var fel. Förstod man inte hur sjutton man skulle behandla problemet.
De hade aldrig sett något liknande..inte heller på andra stora djursjukhus dit de ringde för att fråga om råd hade man stött på det problem Sigge drabbats av. Han utmärkte sig även här.
Det fanns dock ingen tid att spilla.
Så man ringer mig och säger "Sigge är sjukare än vi trodde. Han är nu på väg in till operation. Kommer du kunna betala? Annars måste han somna in nu."
Well, i det läget. När det handlar om din bästa väns liv. Då betalar du. Kosta vad fan det kosta vill.
Så han opererades.
Kirurgveterinären ringde och sa att allt gått bra men att Sigge blir kvar på sjukhuset ett dygn så att man ser att magen kommer i ordning igen. Det blev två dygn.
Sen fick han komma hem. Med strikt kostschema och lugna-korta-platta-koppelpromenader.
Ingen terräng. Inget hoppande.
Inget godis, bara skonkost.
Och förstås tvätt av operationssår.
I snöslaskiga november var det ett heltidsgöra kan jag lova.
I tre månader höll vi på så.
Men så kom vi ut på andra sidan.
Sigge YSTER av de senaste månadernas understimulans och vi andra bara tacksamma och glada över att ha honom kvar vid liv och lika glad som vanligt.
Jag var livrädd första tiden att låta honom göra någonting överhuvudtaget.
Men har alltid levt efter tanken att en hund alltid ska få vara hund och göra allt som en frisk och glad hund kan göra.
Kan den inte längre det, då är det min plikt och ansvar att se till att han får vila och ro.
Det absolut värsta med att vara människa till ett husdjur.
Så jag var tvungen att släppa rädslan och låta honom komma tillbaka till det fartfyllda livet han alltid lever.
Kilometer efter kilometer. Över stock och sten.
Jag är så oerhört glad att han får fortsätta uppleva allt det. I somras gjorde vi hans femte bilsemester i skog och fjäll.
Kosta vad det kosta vill.
Sigges sällskap är mig alldeles ovärderligt.
29:e november är som en
extra födelsedag 😊❤️
November/December 2020.
⬇️
Juli 2021. Sonfjällen.
