...förrän nu.

 

Så, sista dagarna i Januari senderade jag nätterna på jobbet. Avslutade sista passet 7 på måndag morgon den 31:a och såg fram emot min lediga vecka.

Kände mig jävligt mosig när jag vaknade men tänkte att det är väl som det brukar efter nätterna.

 

Tisdag morgon vaknar jag hes och eländig. Beslut fattas om en långpromenad med Sigge, men inte i skogen utan efter Hälsans stig mot Bredäng. Kommer hem 10km senare och med en stadig feber drygt över 38*. 

MEN SKOJARU!? vrålade jag ut i intet.

Känner mig lurad på ledigheten.

Ah, sedan sedvanlig corona-testning som tack och lov visade negativt. Pjuh. Bara förkylning.

Lurad igen.

Det positiva resultatet kom nämligen på torsdagen.

 

Ja, så mer eller mindre hela lediga veckan låg jag i någon sorts feberdimma. Ringde jobbet på fredagen för att sjuka mig inför helgen. Minns inte ens vad jag sa till han på personalplaneringen.

 

Men under helgen vände det och på tisdagen gav jag mig med klena ben ut på en löptur.

Och det var ingen lek ska jag be att få tala om. Herregud.

 

I mars 2020 kom vi hem från Cran canaria efter att ha sprungit ett marathon där. Det var i samma veva som covid kom till Sverige.

Då höll man inte på och testade "vanligt folk" utan bara de som kom till sjukhus för att läggas in. Men med två års pandemi-facit tror jag nog att jag åkte på det redan då. "Första vågen".

Tog en evighet innan jag kunde jogga 5km utan ansträngning efter det.

Och även om det inte är i närheten lika tungt nu som det var då, så är känslan exakt densamma. Jag har ett konstant tryck över bröstet. Kommer på mig själv med att bara andas väldigt ytligt och försöker jag ta djupa andetag känns lungorna stumma. Som om dom förlorat sin elasticitet...?

Som om inte det räckte är jag så vansinnigt trött. Hela. Tiden.

Orkar ingenting. 

Det skrämmer mig så oerhört och jag är så himla himla ledsen och frustrerad.

Vad ska jag ta mig till?