GUD-FÖR-BAN-NAT
Vi joggade.
Jag var pigg.
Jag bröt foten.
Nej okej, det gjorde jag ju inte men jag stukade den något så förbannat att jag trodde den gått av.
Jag brukar stuka och vricka mig. Det är inget konstigt. Mina fotleder är alldeles sladdriga.
Men den här stukningen var en annan liga.
Efter att jag kippat efter luft en stund och sen börjat gråta krokodiltårar hivade J upp foten i högläge och knöt nåt band runt vristen .
Efter mycket om och men ringde jag skamsen tillbaka mamma och bad henne om skjuts hem.
Ridå.
