Första arbetsveckan
Första fyra arbetsdagarna är avklarade.
Semestern känns redan avlägsen efter x antal timmar innanför betongväggarna och gallret...
Nåväl.
Idag har jag gjort en tur och retur till Ockelbo för att lämna av Sigge hos stammisarna. Han ska nämligen husera där ett par veckor medans jag och J först åker en vecka till..... Frankrike!!!
Och när vi kommer hem har det kört ihop sig med våra scheman så Sigge får stanna tills jag gjort mina nätter.
Men som sagt.
Frankrike.
Det är alltså dags igen.
TDS.
Detta långdragna envisa lopp som aldrig släpper taget om oss.
Ni kommer ihåg storyn från förra året?
Om J's kämpande i bergen. För att plötsligt bli tvungen att vända, bryta och åka hem till hotellet pga den dödsolycka som då skedde.
Inte hade jag väl anat då - att tävlingsledningen skulle bestämma sig för att ge alla löpare en ny chans på startlinjen i år igen!?
Men det har dom alltså.
Med skräckblandad förtjusning är vi alltså på väg igen.
Men i år är jag ensam support.
Jag är livrädd.
Har försökt bringa klarhet i när/var/hur organisationens bussar ska ta mig dit jag behöver men jag fattar ingenting.
Dessvärre verkar inte J fatta något heller.
Jag är givetvis också rädd för att det uppenbart är långt ifrån ett riskfritt lopp att springa...
Vi åker alltså till Arlanda och tar in på hotell imorgon.
Jag har inte ens hämtat resväskan jag ska låna av mamma. Än mindre haft några tankar på vad som ska packas.
Det är en försvarsmekanism. Jag är helt säker. Förneka förneka förneka.
Sen kommer det såklart bli grymt jävla kul också. När jag väl sitter där på en bänk i solskenet och kisar mot Mount blancmassivet med en crossaint i lillnävan :)
