Värmdö ultra
04:20 ringde väckarklockan lördag morgon. Efter en hyffsat rubbad sömnrytm pga två jobbnätter dagarna innan vore det en underdrift att kalla mig sliten.
Nå väl.
05:20 gick tuben till Slussen och väl där var det 30 minuter till bussen mot Värmdö skulle avgå. Så otroligt osynkat. Andra tystlåtna löparklädda individer dök upp vartefter avgång närmade sig. Till slut var vi visst rätt många.
Någon frågade om banan är väldigt kuperad.
"Njäää". svarade vi, eller mest J, som har sprungit hela loppet en gång tidigare, "inte så värst".
Vi satte oss längst bak och till skillnad från 2019 - då jag skulle springa stafetten och tänkte äta frukost på bussen men struntade i det - så åt jag faktiskt frukost på bussen den här gången. Risifrutti och tunnbrödssmörgås och kaffe.
Solen gick upp och när vi landade i Lillsved efter ett bussbyte var det ljust och solen skymtade vid havsbandet.
Hämta nummerlappar, vikbar kåsa i årets färg röd, kexchoklad och banan som startkit. Uppskattat!
Efter kort info från tävlingsledningen var det helt plötsligt dags att ställa sig på startlinjen. J stod rätt långt fram. Han satsade på en betydligt snabbare tid än mig. Jag ställde mig längst bak.
Första kilometrarna är skog och grusväg mot Fredriksborg. Helt makalöst fint att jogga grusväg bland höstgula träd i solskenet. Ljuvligt!
Efter Fredriksborg hamnade vi en bit utefter Värmdövägen. När solen mötte den våta asfalten blev den som en ljusspegel. Jag såg absolut ingenting! Vi var flera som vinglade oss fram innan vi fick gruskänning i dikesrenen och kunde styra kursen därefter.
När vi äntligen fick lämna vägen och få stigkänning igen passerade vi hemma hos Harriet och Björn. Ett vansinnigt trevligt par med en alldeles särdeles mysig stuga ute i skogen. Där bjuds på vatten och läsk och bulle och chips och dom är så rar så man vill aldrig jogga vidare därifrån!
Men jag gav mig av vidare. Lunkandes. Hade bestämt mig för att ta det lugnt. Hellre komma i mål än inte alls. Men jag kände mig pigg och hade nästan svårt att hålla lågt tempo. Men det enda jag kunde tänka på var att jag SKA SPRINGA 6 MIL HÄR IDAG!?! Hur hushållar man med krafterna? När vet man att det vore okej att jogga på lite fortare även om det bara gått en tredjedel av loppet än?
Vid 28km nådde jag Kopparmorabadet. Där satt plötsligt J på en stol (!?). Det visade sig att det inte alls var hans dag idag. Så han bröt. Jag blev stående där med han en bra stund. Förvissade mig NOGA om att han inte hade någon känning från hjärtat utan att det bara var ”av vanliga orsaker avbrutet lopp”. Så jävla tråkigt :(
Hade han haft kärlkramp. Eller om det hade regnat.
Då hade även Sundbergskan brutit kan jag lova. Det var mot allt bättre vetande att lämna han där på stolen och jogga vidare.
Efter Kopparmora är det lite, lite asfalt innan man når ett rejält terrängavsnitt längs Värmdöleden. Äntligen!
Åh stiglöpning är väl ändå det bästa som finns!
Det blev så tydligt under ett såhär långt lopp att Sundbergskan.inte.vill.springa.väg.
Blev modfälld varenda gång jag insåg att det skulle dyka upp ett grus-eller asfaltsvägavsnitt.
Samtidigt som jag hörde andra medlöpare muttra över att ”det hade jag inte förstått att det skulle vara såhääär mycket terräng!”. Alla är vi olika :)
Ett par km innan energistationen i Grisslinge dök det plötsligt upp en spontan vätskestation i ett villaområde där familjen i huset ställt ut flädersaft.
GUDOMLIGT! Nejmen alltså det var så gott så jag vet inte vad. Himmelskt!
Tack till Flädersaftsfamiljen!
Till slut nådde jag så Grisslinge efter 46km. Där stod J och hejade! :)) Han serverade mig kaffe och smörgås och jag gnällde över ont i smalbenet men vi konstaterade båda två att har man joggat 46km är det INTE läge att vika ner sig! Här var jag fortfarande hyffsat pigg även om jag började få svårt att få i mig både av vätska och energi. Men den lilla smörgåsen och kaffet gjorde susen! Åtminstone en stund….
Men, inte så långt efter Grisslinge hade man förlagt den för året nya bansträckningen i två BRUTALA backar innan man nådde in i skogen…
Och så håller hela loppet på. När man inte tror att det går att hitta en backe till – så är det just det tävlingsledningen har gjort. Så många backar???
Vid 50km var jag så trött så trött. Sprang fel. Och givetvis nerför en långjävla backe som jag inte alls skulle nerför…sista 10km blir en kamp.
Vid 51km brakar det till en bit framför mig och plötsligt står en stor älgtjur och blänger på mig!? NÄE! Vi står där ett slag. Jag vet inte vad jag ska göra. Med alla krafter jag har hasar jag bakåt så fort det nu går. Tänker att det vore sååå trist att bli ihjälstångad av en brunstig älg 9km från mål i mitt hittills livs längsta lopp. Jag ska ju ta PB! Jag blir stående igen. Älgjävuln står kvar.
Så plötsligt fnyser han åt mig – och knatar ner i skogen igen.
PJUH!
På darriga ben tar jag mig förbi och fram. Ringer J och pratar av mig. Skärrad.
Och lite förvånad. Jag har väl aldrig blivit rädd för en älg förut? Haha. Så konstigt.
Jag mår illa. Något så vansinnigt. Vet inte längre om jag druckit för mycket eller för lite. Antagligen för lite. Det brukar jag göra. Vid v.a.r.j.e löpsteg vänder det sig i magen.
Sista milen blir mer promenad. Jag är ändå hyffsat bra på att gå.
Joggar när det går lite utför.
Växeldrar med en annan tjej. Vid varje utförslöpa säger vi med skeptisk lättnad att nu kan det väl ändå inte komma fler uppförsbackar. Och så kom det uppförsbacke och vi utbrast MENVADHELVETE!?
I kör.
Tänker på han vid bussen samma morgon som frågat oss om banan var kuperad. Han måste ju undra vad fan vi höll på å ljög för.
Klockan slår 60km men jag ser inget mål. VADFALLS?!
Just det. Jag har ju en felspringning i bagaget med…typiskt.
Men, så ser jag hamnen. Gustavsberg hamn. Plötsligt hör jag röster. Och dom hejar på mig!
J möter mig med blommor och choklad och i solskenet
stapplar jag i mål påmitt livs första 6-milalopp.
