Vad hände egentligen i Chamonix?

Oh well.

Vi tar vid där det slutade senast.

Supportcrew satt alltså på en buss på väg till första support aidstation i Bourg Saint-Maurice. Det var eländigt väder. Regn och rusk. Tänkte på stackars J som var däruppe någonstans i bergen. I mörkret. Stackars. Och vilken galning han är.

Vi lokaliserade var aid-station låg och utgick från den när vi i närheten hittade en pizzeria där vi slog oss ner. Kvinnan som ägde stället hade den mörkaste whiskey-cigarettröst jag nååågonsin hört. Hon var SÅ respektingivande. Som i läskig alltså.

J support försökte ladda sin telefon. För en vill ju inte bli utan batteri däruppe i bergen (även om en och annan powerbank fanns medpackad).

Men se det satte tanten P för! Haha. Jävla snåljåp!

Efter pizza gick vi gatan ner och satte oss på ett riktigt sunkigt sunkhak och hejade på de löpare som redan nu passerade. När natten sänkte sig letade vi upp en avskild plats inunder ett utskjutande tak tillhörande en gympasal. Vi hade med oss liggunderlag och mycket extra kläder så vi hade det riktigt trevligt där. Regnet avtog och det var ömsom stjärnklart ömsom tät dimma.

Enligt våra beräkningar skulle J löparen ankomma vid 2-tiden. 

Pga pandemiläget var reglerna att varje löpare endast fick ha en suppoert med sig in i station.

Vi bestämde att jag skulle ta mig ner en bit längs banan för att möta honom och ta sällskap upp fram till aid-station och att J support skulle möta upp i station och hjälpa med ombyte/energi/pannlampsbyte osv.

02.20 kom han så äntligen joggande mot mig. Åååh!

Han tycktes oförskämt stark och pigg. Och något regn hade han då inte märkt av!

Kl. 3 gick repet i aid-station så vi utnyttjade tiden till max och lämnade stationen en minut före. Sen kickade vi iväg honom mot nästa, och enligt uppgift loppets mest krävande, stigning. 

Mot Passeur de Pralognan.

Vi packade ihop våra prylar och klev ombord på en buss som skulle ta oss vidare till nästa station, Beaufort. När vi kuskat runt i ungefär två timmar får jag ett sms av J. Löparna har fått sms från tävlingsledningen om att loppet är "neutralised". Ingen förstår vad det betyder. En stund senare ringer J. Alla löpare har blivit stoppade. Det ska ha skett en olycka utmed banan. Han ska forska vidare. Vi ska höras senare. Jag som support får ett sms en stund senare. Vi ska alla se till att återsamlas i gympasalen i Bourg Saint-Maurice – som vi lämnade för två timmar sen.

J ringer igen. Det har skett en allvarlig fallolycka. Alla löpare beordras vända om. Med största sannolikhet tar loppet slut här.

Vi i bussen hamnar i en liten bergsby. Vi ska byta buss. Den nya chauffören, liksom den vi hade åkt dit med, dirigeras om. Vi ska tillbaka till Bourg Saint-Maurice för att evakuera de löpare som kommer tillbaka ner från berget.

Dom är många. I Bourg. Men det finns också många bussar. Det ser inte ut som att några behöver vänta. Alla kommer ombord. Dom är trötta, besvikna, chockade, frusna…

J har hamnat på en buss som förmodligen gick precis före vi anlände. Vi har sms-kontakt. Han mår bra. Jag tror klockan är något över 9 på morgonen när vi kommer tillbaks till Chamonix. Vi kommer ikapp J alldeles innan han når vårt hotell. Vi rasar ner i hotellmatsalen och äter lite frukost. Vi säger inte så mycket. Vilket jävla antiklimax.

Vi hasar oss upp på rummet och däckar.

Vaknar vid lunch. Va fan hände? Allting känns overkligt. Hur ska det då inte kännas för J? All planering. Ekonomiskt, träningsmässigt, mentalt….

Poff så var allt över.

Kan inte föreställa mig tomheten han måste känna.

Vi pratar lite om det.

Hur uttrycker man sin egna frustration och besvikelse. När man ju faktiskt ändå har hälsan i behåll.

Senare samma dag går man ut i en presskonferens och berättar om en tjeckisk löpare som förolyckats i ett fall i nedstigningen från toppen av Pralognan.

Död? Svårt att ta in. 

Ja, nu var vi här och skulle så vara veckan ut. Vädret visade sig från sin allra bästa sida och Chamonix har visat sig vara en helt fantastisk stad. Vi har ätit pizzor, druckit öl, ätit otaliga croissanter och sett oss omkring på denna magiska plats.

Och…vi är här under UTMB-veckan. Hela tiden har de andra loppens löpare ankommit mål i Chamonix centrum. Vi har gått på expo och suktat efter nya skor, pannlampor och ryggsäckar (jaaa J tröstköpte såklart ÄNNU en ryggsäck).

Vi såg Courtney Dauwalter KÄMPA sig i mål som vinnare i UTMB. 

En sån oerhört imponerande prestation. Idol!

Chamonix alltså. Vilken makalös plats på jorden. Naturen är SÅ närainpå hela tiden och man kan aldrig någonsin se sig trött på allt. Bergen! Det är så oerhört sorgligt att jag är så förbannat höjdrädd men bergen är otroliga. De små gatorna, torgen, restaurangerna, byggnaderna.

Åk dit bara gör´t.