Fredag 12/7.

Sitter på tunnelbanan på väg till jobbet. Sista dagen innan jag äntligen får gå på semester.

Jag får samtalet.

Sigge är väldigt, väldigt dålig.

Jag bryter ihop redan på tunnelbanan och folk kastar medlidsamma och oroliga blickar.

Det är nu det händer.

Rusar upp genom inpasseringen på jobbet och försöker få tag på min chef. Istället får jag tag på personalrangeringen. Storgråter och hulkar fram att jag kan inte jobba idag. Gör mig sjuk eller skriv semester jag bryr mig inte jag måste åka till veterinären.

Jimmie hyr en bil och vi kastar oss iväg till Sandviken dit pappa åkt med Sigge. När vi kommer dit har dom gjort iordning ett rum. Tänt ljus, Sigge ligger på sitt täcke. Han tittar upp när vi kommer in, viftar på svansen och när jag slänger mig ner på golvet slickar han mina tårar.

Sköterskan är, som alltid hos veterinären, helt fantastisk.

Så får vi säga hejdå.

Ett helt liv men ändå så åt helvete för kort. 

Min älskade älskade hund.

Eftersom vi hyrt bil åkte vi tillbaka på eftermiddagen och lämnade åter den. Jag famlade runt i chock. Så fort jag la mig ner när jag kom hem somnade jag.

Vaknade med huvudvärk. Käkarna spända. Insikten kommer som en käftsmäll så fort jag öppnar ögonen.

Kommer på mig själv med att "glömma bort" vad som faktiskt hänt.

Du är inte kvar mer.

Det gick så fort.

Min älskade älskade bästis.

Hur ska livet se ut utan dig?!

💔

I måndags föll jag igenom.

Chocken är över och insikten drabbade mig så fort jag vaknade på morgonen.

Han är borta.

Jag kommer aldrig mer ha hans tjocka nos tryckt mot mitt ansikte när jag vaknar. Inte höra hans svans dunka mot madrassen när han hör hur jag börjar vakna.

Inga fler kullerbyttor och vrål när han klumpigt kastar omkull sig över mig.

Jag har legat i soffan i stort sett konstant sedan den dagen. 

Och fulgråtit. Ögonlocken är svullna och röda. Jag har levt på kaffe och några mackor.

Jag har vaknat och somnat om vartannat men känner mig ändå så ofantligt trött.

Försöker hålla mig sysselsatt men jag kan inte koncentrera mig.

Läsa bok, lösa korsord, pussla, lyssna på musik, promenera , cykla, skriva dagbok, planera renovering...

Jag kan inte fokusera på någonting och klumpen i magen och trycket över bröstet är enormt.

Det är så många som hört av sig och meddelat sitt deltagande i min sorg. 

Det känns fint. 

De förstår att sorgen är på riktigt.

Älskade Jyckestycket mitt. 

Vi var ett dygn ifrån att ha fyra veckor sommarlov framför oss med bad i ån och skogspromenader.

Igår berättade jag för din bästis här på gatan, Lurvas, att du inte finns mer. Han verkade redan ha förstått det 💔

Allting är grått.

Kommer vardagen någonsin få färg igen? 💔