Sitter på tåget söderut.

Semestern är slut.

På ett ögonblick.

Semesterns första dag var också den första utan Sigge vid min sida.

Varje stund sedan dess har präglat de senaste veckorna.

Det är så tomt så tomt och jag är så himla ledsen.

Motivationen är på noll. Ingenting känns roligt. Renoveringen har helt gått i stå och jag har inte orkat umgås med folk. Min närmsta familj, förstås, som vissa dagar tvingat sig på mig när jag stängt in mig. 

Jättejobbigt men jag är så tacksam. 

Dom dagarna är förstås de som fått mig att skingra tankarna bäst.

Har knappt varit i skogen. 

Inte plockat svamp, knappt heller blåbär.

Allting känns meningslöst.

Och nu är semestern slut.

Jag känner mig absolut inte nöjd, utvilad, piggare eller gladare. Allting är som när den började för 4 veckor sen. Fast värre. För nu ska jag hem till stan och vardagen i en lägenhet som är helt tom.

Uhuhuhu finns det ingen hejd på Sundbergskans gnäll?!? tänker du.

Nej, jag tror inte det faktiskt.

Jag har såklart haft fina dagar också. Men nu när jag sitter här på tåget känns det så oerhört dystert plötsligt. Jag är trygghetsnarkoman. Och just nu är ingenting i livet tryggt eller i ordning.

Kan man inte bara få ha lite lugn och ro då.